Skriver av mig
Ok, först och främst, det gjorde helt för jävla ont att se henne dyka upp på Tinder.. hjärtat typ stannade när jag såg henne.. Ja det kan verka som hyckleri eftersom jag själv är på Tinder men grejen är att jag är på Tinder för att glömma henne, jag tror absolut inte jag är klar för ett ytt förhållande..grejen är ju den att hon gjorde slut för att hon inte var lycklig, för att hon kände att hon inte kunde vara den flickvän jag förtjände (vilket jag såhär i efterhand nog känner var delvis rätt) men jag räknade då med att hon inte ville ha ett förhållande alls, inte med någon annan heller och när jag då gråtande ber henne och säger att jag kan vänta tills hon är "klar" igen så känns det sjukt jobbigt att då "bara" efter vadå 3-4 månader se att hon är "klar" för att träffa nån ny igen....hade ju "hoppats" och trott att det skulle ta längre tid då men.. jag vet inte, jag är så jävla fuckad i huvudet just nu att jag inte vet vad som är "rätt eller fel" just nu.. kanske är det också mitt största problem... hur som helst, fram till att jag såg henne igen så trodde jag faktiskt att jag var över henne.. nu tänker jag på henne igen mer än nånsin..Det var väl jag som var "problemet" hela tiden även om hon försökte sig på en standard "det är inte dig det är mig"
Säger som George "I invented the its not you its me"
Jag är ju själv medveten över "ironin" att jag återigen sitter här och gråter ut över hur illa allt är igen och att jag nu igen verkligen är på botten men fakta är faktiskt att jag ALLTID på nått sätt kommer på att fucka upp mit liv ännu mer än tidigare och så är det nu igen..
Jag brukar ändå nånstans tänka att allt kommer ordna sig till slut, en dag sitter jag där och är"klar" med all skit men jag börjar starkt tvivla på att den dagen nånsin kommer... alla beslut jag tar verkar bli fel och jag tvivlar på allt jag gör och säger.
Allt är svårt, jag har problem med till och med dom lättaste vardags sysslorna, vakna, somna, äta, städa, handla..allt är bara jobbigt, jobbet är just nu den enda stället där jag inte känner stress, där kan jag stänga in mig själv i musiken och bara jobba, förstår ju att folk runt omkring mig undrar på hur det är med mig egentligen (även om några vet) men det är inget jag orkar bry mig om.
Mumford and sons konserten var ju helt magisk men känslan av att HON skulle ha varit där kunde jag bara inte bli kvitt..
Mina tjejer, mina två små underbara tjejer som trots allt ger mig så mkt glädje, trots det så önskar jag ibland att jag inte hade ansvaret över dom, det hade varit så mkt "lättare" för mig om jag var helt själv, lättare men kanske inte bättre om ni förstår... nu ger dom mig ändå kraft att kämpa vidare för deras skulle när det enda jag egentligen vill är att ge upp.
Alltså förstå mig rätt, jag har bra stunder ganska ofta, stunder då jag glömmer allt och bara lever i nuet..problemet är att dom stunderna är ganska få och väldigt korta... mina hjärna är ganska bra på att inte tänka på det jag vill..och minsta lilla motgång jag möter kastar mig alltid tillbaka till samma gamla negativa spiral..
Ändå sjukt tacksam över alla jag har som fortfarande bryr sig och som försöker hjälpa mig, Carina, mina vänner, min familj..speceillt Mamma trots allt...
Dåligt samvete..hur länge ska man behöva ha det.. varför får jag det också dessutom för helt triviala saker som jag själv inte ens kan styra...
Jag har fått "rådet" att börja med piller flera gånger, altså jag har inget emot att folk knaprar "lyckopiller" det funkar säkert och det är ju fullt möjligt att det hade funkat för mig också men jag är helt jävla livrädd för att börja göra det, jag är rädd för att bli beroende och alltid behöva piller för att vara "lycklig" alltså vad är poängen ens då...?